Ännu en ljuvlig morgon, det är så gott när solen skiner och liksom bara lyser upp tillvaron. Jag har varit ute på en liten morgonpromenad och passade på att ta några solbilder på en av mina favoritplatser - kyrkogården. Jag känner en sån frid och ro när jag går där och det är så gott. Det är ju det jag längtar efter emellanåt när det enda man hör är spårvagnen, trafiken och brandkåren såklart. Det kan ha sina baksidor att bo centralt ibland. Det är då som det är så skönt att ha ett lugnt stället att gå till, alldeles i närheten dessutom.
Osökt kom jag nu att tänka på döden, kan inte förstå var jag fick det ifrån... Många är så rädda för döden och jag förstår inte varför. Vad finns det att vara rädd för? Det är klart att vägen tills man dör kan vara både plågsam och jobbig men själva döden ska man inte vara rädd för. Vem är jag som försöker predika hur livet efter döden är? Har jag någon egen erfarenhet kanske? Nej, det har jag inte men jag har läst en del om det och även fått berättat för mig och jag måste ju säga att det låter lockande. Tänk att återigen få träffa sina nära och kära som man mist, att få träffa sina guider och skyddsänglar och att få känna värmen och kärleken från dem. Göra upp en ny plan för nästa jordeliv. Vad är det som är så skrämmande med det? Nej, jag ska inte gå och ta livet av mig bara för det men jag menar att jag känner ingen rädsla för att gå vidare den dagen det är meningen att jag ska lämna detta jordeliv.
Jag undrar ibland vad min uppgift i detta livet är? Jag känner mig inte särskilt viktig, har inte gjort några underverk, kort sagt en rätt anspråkslös människa på detta klot. Så vad väntar jag på? Jag önskar att jag hade lite mer jävlar-anamma i mig och bara gjorde de sakerna som jag faktiskt skulle vilja göra. Jag tänker för mycket, det där med att lyssna på magkänslan är jag tyvärr dålig på. Vad är det som hindrar mig? Om jag visste det så satt jag antagligen inte här och skrev. Men vi får se, kanske vaknar jag en morgon och bara bestämmer mig för att nu får det vara nog - nu jäklar är min tid kommen...Ha en ljuvlig dag!
Käre vän, jag vet att du är min storasysters kompis men oss bloggare emellan så måste jag skriva idag. Jag läste detta igår och blev lite orolig men läste om ditt blogginlägg idag som tur var.
SvaraRaderaVem kan svara på dina frågor? Inte jag men jag vill bara säga att du förmedlar ju hälsa och tanke i och med din blogg. Jag har hänvisat hit t.ex för LCHFinläggen. Fina kort tar du också! Var den du är och känn att du har en plats att fylla som vi andra som inte heller har uppfunnit något gör. Lite till mans har man nog livsfunderingar men man ska duga som man är och av att bara finnas till och inte resultat och prestationsbedömd!! Var rädd om dig! Många kramar Annika