Något att fundera på...

Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007. En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 miljoner dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?" En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument…

HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?

På rätt ställe?

Jag har ju haft ett antal jobb i mitt liv och det innebär ju också att det har passerat en hel del chefer genom åren.

Att det finns så många människor som har hamnat på fel ställe i livet är ju helt sanslöst egentligen. Det jag menar är ju att man ofta kan tycka att någon som t.ex jobbar i butik är antingen helt rätt för jobbet, glad trevlig, serviceminden osv... Eller också totalt fel, sur, grinig och inte ett dugg serviceminded.

Antagligen så märks det extra mycket just inom butiksvärlden eftersom man nästan dagligen besöker en och att personalen där är butikens ansikte utåt. Raka motsatsen till cheferna alltså. Men finns det ett större samtalsämne på jobbet än just cheferna? Tror inte det.

Av alla jobb som jag har haft så kan jag på rak arm säga att jag har haft en enda chef som har varit helt kanon. Det var en man som hade en blomsterbutik. Första gången jag träffade honom, på anställningsintervjun, så blev jag faktiskt lite rädd när han tronade upp framför mig. Han var lång och stor och hade skepparkrans och såg allmänt respektingivande ut. Men som sagt, skenet kan bedra och det blev jag ganska snabbt varse om. Han var hur go som helst, ironisk som få och hade en helt underbar humor...

Andra som har passerat genom åren är hon som gav beröm i tid och otid - inte heller bra för man tar inget på allvar.

Nej, det är inte många som passar som chefer. Det handlar ju faktiskt inte bara om själva rörelsen utan också om att leda, inspirera och få sin personal med sig, att alla strävar mot samma mål. Personalvård är bland det viktigaste som finns för att ett företag ska gå bra. Annars är det lätt att det blir missämja, skitsnack, tråkig stämning och hög personalomsättning vilket inte ser så bra ut. Vad sker med ett företag som har hög personalomsättning? Vad ger det för budskap till kunder och framtida anställda? Ja, det kan man ju fundera på... Eller en chef som förväntar sig att man ska plocka upp och städa efter dem. Drar man fram grejer och ställer till oreda så får man faktiskt plocka upp efter sig oavsett om man är chef eller anställd. Fast vissa anser ju inte det. Stöka till det och låta någon anställd röja upp skiten efteråt, nej tack.

Det finns en hel uppsjö av utbildningar, allt från vårdbiträde till civilekonom men hur många chefsutbildningar finns det? Och framförallt hur många är det som går en sådan? Borde inte det vara ett måste för att överhuvudtaget få starta en firma och ha personal? Och de chefskurser som finns, innehåller de ledarskap och personalvård? Så länge ett företag inte vårdar och tar hand om sin personal kan det aldrig blomma ut och nå sin rätta potential. Jag är övertygad om att med rätt ledarskap så kan ett företag, oavsett om det är litet eller stort, nå hur långt som helst med rätt ledning. Det verkar som om allt bara handlar om pengar och höga vinster nu för tiden. Självklart förstår jag också att den ekonomiska biten är viktig men den är ju bara en tårtbit av kakan, visserligen en ganska stor och viktig sådan, för utan den kan ju inte ett företag gå framåt.

Det här gamla och förlegade sättet att personalen ska "buga" för chefen hör inte hemma i vår tid. Fast det finns ju en del såna arbetsplatser också, jag vet. Vilken tidsålder lever de i? Jag är chef och ni är mina undersåtar och alltså utbytbara. Japp, lycka till, säger jag bara. Vi lever ju faktiskt på 2010-talet där det är teamwork som gäller.

Jag har lyssnat en hel del på sommarpratarna, som man kan ladda ner alldeles gratis från SR, under mina resor mellan Sverige och Norge. Har ni inte lyssnat på det så rekommenderar jag skarpt att ni gör det. I alla fall så var det ett program som fångade mitt intresse, bland många, och det var med Johan Lindeberg.

Först undrade jag vem i hela friden det var men allteftersom programmet rullade på så gick det upp ett ljus. J.Lindeberg kanske är bekant för de flesta. Vad har då detta med chefsskap att göra? Jo, i programmet så berättade han om när han skulle lansera italienska Diesel i Sverige, de slet hårt med detta men i slutet på varje vecka så bjöds det på massage och kinesisk medicin för alla anställda så att alla skulle må bra och hålla sig friska. Jag blev mycket imponerad när jag hörde detta. Det är så lite som behövs och framförallt när det gäller att muntra upp kvinnor. Ett uppmuntrande ord, en liten blomma, något gott till kaffet, vi är ju så lätta att tillfredsställa på det området men det är det inte så många som förstått ännu. Det som man mest får höra är att man kostar pengar och det som är dåligt och hur kul är det då att göra ett bra jobb??? Sug på den.

Hur jag själv skulle vara som chef? Hehe, ingen höjdare, jag är på tok för snäll och vill att alla ska ha det bra och det är ingen bra kombination...

Helgen har bara börjat...

Jag har nu en ledig helg framför mig och det känns bara såå skönt. Jag uppskattar verkligen mina lediga dagar och tar tillvara på dem som de sällsynta ögonblick de är :). Vissa dagar får jag hur mycket som helst gjort medans andra ägnas åt lugn och vila. Innan jag började på mitt nuvarande jobb så var jag ju "ledig" varje dag. Visst hade jag saker att göra men mycket sköts upp till morgondagen eller till framtiden. Inte var jag inspirerad att göra något heller. Det är skillnad nu men det är väl så, har man mycket att göra så blir man inspirerad att göra mer.

Det får mig osökt att komma in på tankens kraft och vilken stor roll den egentligen spelar i våra liv. Det är ju genom tankarna som man kan påverka sina känslor, så tänk på vad du tänker på nästa gång.

Tänker man positivt så blir allt så mycket lättare. Man har alltid ett val så varför inte ta den lätta vägen, varför krångla till det och försvåra tillvaron? När jag slår upp mina gröna på morgonen så tänker jag på hur bra dagen ska bli och efter en stund så bara pirrar det i kroppen och det är en sån skön känsla. Sen flyter dagen bara på, inga missade bussar längre... Visst, jag kan vara kaxig och säga att man ska tänka positivt men jag har emellanåt varit raka motsatsen och då går inget som det ska. Det är kanske inte alltid så lätt att känna sig positiv och dom dagarna kan blir väldigt långa Ibland så hör jag människor som är trötta och bittra och tycker att allt är pest, blir det bättre av att sprida sina negativa åsikter till de runt omkring? Tror inte det, men mest av allt så är det de själva som blir lidande. Testa det så får ni se.

Kemi eller inte?

Hur kommer det sig att man klickar med vissa personer och inte med andra? Det är en fråga som jag undrat över väldigt länge. Med en del, som man träffar för första gången, känns det som om man känt dem hur länge som helst efter bara en liten stund, medans andra kan man träffa rätt ofta år ut och år in utan att någonsin finna ett band med. Hur kommer det sig egentligen? Det är som ett pussel - det gäller att hitta dom rätta bitarna.

Jag jobbar ju numera på ett ställe där det jobbar väldigt många människor. Jag har träffat några som jag trivs jättegott med. Sen finns det ett par som bara stirrar eller tittar bort när jag kommer. Det får mig att känna mig som en utomjording eller nåt.

Det handlar ju inte om man måste lära känna varandra, utan att man nickar, hälsar eller åtminstone ger ett litet leende tillbaka. Att hälsa på sina kollegor är för mig en självklarhet och det gör jag även om jag inte vet vad de heter eller vilken avdelning de jobbar på. Jag har börjat undvika eller nonchalera vissa personer som beter sig så, men det är ju rätt fånigt egentligen för det stjäl en himla massa energi och det är ju inget vidare.

Jag kommer ihåg när jag fortfarande bodde kvar i Småland, jag umgicks med ganska många människor på den tiden. Vissa av dom personerna klickade det aldrig med fastän man umgicks så mycket. När jag pratar om klickande så handlar det inte om förälskelsekänslor utan människor som man trivs gott med och kan vara sig själv med helt enkelt. Jag kan fortfarande träffa människor som jag måste formulera orden i huvudet innan de kommer över mina läppar, så det blir inte mycket till samtal där inte. Jag trodde nog att det handlade om osäkerhet och att det skulle gå över när man blev äldre men än har det inte hänt något, får väl avvakta några år till...

Jag ska göra en grundligare undersökning i detta ämne så småningom, enbart för att jag tycker att det är intressant och spännande att se om det finns några gemensamma nämnare. Där kommer jag att ta hjälp av Numerologi, Astrologi och de fyra elementen, ev mer om jag snubblar över något relevant.

Mitt onda jag...

Japp, jag har en sån sida också, den dyker tack och lov inte upp så ofta men i lördags slog den till med besked...

Jag stod och väntade på att spårvagnen skulle dyka upp, hade precis missat den så det var 10 minuter till nästa. Jag var inte ensam om att vänta utan ett gäng småkillar i 11-13-årsåldern från Tyskland eller nåt tillhörande Gothia Cup fanns också där. En av killarna satt på bänken och stönade allt högre och högre medan de andra stod runt omkring och skrattade. Tyvärr så fick de min uppmärksamhet och sen var det kört. De började prutta och stoja, en av killarna började knuffa en annan kille mot mig och jag kände att jag började koka invärtes av vrede. Mest av allt hade jag lust att gå loss på dem och sparka och slå, trycka ner skrattet i halsen på dem, allt för att få tyst på dem. Jag hade kunnat klå upp hela gänget just då, kändes det som. Jag har väl antagligen tittat på för mycket våldsfilmer, man är ju inte precis någon Van Damm eller Schwarzenegger.

Min enda tanke just då var att om han så mycket som nuddar mig så klipper jag till honom. Tur för honom så gjorde han inte det, för jag var så förbannad att jag just då inte hade svarat för mina handlingar.

Det är tur att man har en slags inre spärr, annars vet jag inte hur det hade slutat. Tänk att man kan känna så, det är skrämmande, vad är det som gör att man får lust att göra en annan människa illa. Man läser ju dagligen, tyvärr, om människor som blir misshandlade, ibland så illa att de avlider. Hur kommer det sig så då att jag får dom känslorna, jag är ju inte någon våldsbenägen person precis. Har alla en ond sida? Personligen så tror jag att alla, åtminstone de flesta, har det. Men denna spärr som vi har, med några undantag, ska vi vara tacksamma för, hur skulle annars världen se ut?

Tankar om semestern

"Man kan inte välja när och hur man ska dö. Det enda man kan bestämma är hur man ska leva."

Ett tänkvärt citat av Joan Baez. När jag läste detta citat så kom jag att tänka på alla som har börjat sin semester. Denna "heliga" period på allt mellan två till sex veckor. Denna tid som man längtar, lever och arbetar för hela året. Det är då alla drömmar ska förverkligas, allt som man inte kunnat göra under året, det ska göras nu. Det ska åkas runt till släkt & vänner, se nya platser och sevärdheter eller kanske en utlandsresa. Hela tiden ska det hända något och man ska uppleva nya saker, det är nästan på gränsen till hysteri, helst ska alla dagar vara fullbokade. Sen så ska det ju helst vara fint väder också så att man har en snygg solbränna lagom till att det är dags att börjar jobba igen. Andra har ett eget sommatställe någonstans och som verkligen vilar upp sig på semestern, läser de där böckerna som inte hunnits med under året och bara tar dagen som den kommer. Så njut av era lediga dagar oavsett hur ni tillbringar semestern.

Vad vill jag då med detta? Jo, det är så synd att allt ska hänga på semestern, varför inte resten av året också, utnyttja vardagen och göra något då också. Det behöver inte vara så märkvärdigt egentligen, en bio, ett restaurangbesök, åka bort en weekend, umgås med vännerna. Bara att få skratta och ha roligt, sätta guldkant på vardagen helt enkelt. Den svenska sommaren med dess ljusa & ljumma kvällar, om vädret är hyfsat vill säga, har ju så mycket att erbjuda. Det gäller att ta tillvara på dagen vem vet vad som händer imorgon...

Tyvärr så är jag rätt dålig på det, jag önskar verkligen att det vore annorlunda men det är ju aldrig försent att ändra sig...

Kreativ Insikt - omtanke & eftertanke.

Jag fick ett nyhetsmail från Carolina Gårdheim, grundaren av Kreativ Insikt. Det är alltid lika trevlig när dessa mail kommer men denna gången var det något alldeles särskilt. Det känns som om jag kunde ha skrivit det själv, nästan i alla fall, för det är sådant jag har funderat och tänkt på själv och jag tror inte att jag är ensam om det. Dessa tänkvärda ord vill jag gärna dela med mig av så här kommer hennes senaste nyhetsbrev.

Var hittar vi tryggheten idag?

Det skrivs mycket om att vi har fler och fler stressjukdomar, fler utbrända och fler deprimerade i vårt samhälle idag än tidigare. Somliga tror att det beror på att vi är lata och känner efter för mycket. Andra tror att det beror på miljöförstöringen eller den teknologiska utvecklingen. Ytterligare andra uppger andra anledningar och orsaker.

Historisk tillbakablick

Människan har i alla tider till stor del sökt tryggheten utanför sig själv - i stammen, i familjen, i byn, i arbetet, i religionen. Det har varit enkelt och självklart, eftersom vi har haft en naturlig tillhörighet. Vi har tillhört en stam eller en familj, vi har oftast haft en arbetsuppgift/ett arbete genom livet, vi har tillhört en kyrka eller religion, vi har bott i samma samhälle hela livet ut.
Alla i vår närmsta omgivning har haft en någorlunda liknande värdegrund som vi har tagit till oss och använt för vårt beslutsfattade. Även om det har funnits konflikter och olika syn på livet så har det funnits auktoriteter att fråga på livets alla områden (byäldsten, doktorn, prästen, brukspatronen etc).
Det går alltså ganska bra att söka vår trygghet i omgivningen, för den är någorlunda homogen och ger oss EN uppsättning värderingar som vi kan följa livet igenom.

Förändringens vindar blåser

Idag ser vårt samhälle inte alls ut på detta sätt längre. Vi har inte samma arbete livet igenom, oftast inte heller samma familj. Vi tillhör troligen inte någon särskild kyrka, eller byter religion eller andlig åskådning, och flyttar mellan flera olika samhällen och kanske även samhällsklasser.
Men vad händer med oss när vi fortfarande gör på samma sätt som tidigare - nämligen söker vår trygghet i vår omgivning?
Vi möter nuförtiden under livet en mängd olika uppsättningar värderingar, ofta parallellt - en på arbetet eller i skolan, en i familjen, en i området där vi bor, en eller snarare flera på nätet, en eller flera bland dem som vi har fritidsintressen gemensamt med etc.
Vår vana trogen försöker vi att leva upp till och anpassa oss efter alla dessa olika värdegrunder på en gång. Inte konstigt om det blir många upplevda krav att leva upp till! Så många att många av oss inte längre orkar hela livet i ett svep, utan blir stannade av kroppen på ett sätt eller annat någon eller flera gånger i livet.
Kroppen (eller själen) talar på så sätt om för oss att vi inte kan leva upp till alla dessa olika kravbilder som vi omger oss med.

Men vad kan vi göra då?

Kan vi fortsätta så här? Jag tror inte det. Vi behöver sluta att söka tryggheten utanför oss, en tidigare framgångsrik strategi som idag inte längre fungerar. Jag tror att hela mänskligheten är i starkt behov av att vända fokus inåt istället. Det enda som är stabilt i vår föränderliga värld är ju vi själva, det vi har inom oss. Det är där vi har vår trygghet idag. Det är där vi har vår framtid - tror jag.
Men detta kan vi behöva hjälp med, för det är nytt för oss. Hur gör vi för att hitta tryggheten inom oss? Det är inget vi har fått per automatik från våra föräldrar, utan vi får bryta ny mark tillsammans och hjälpa varandra med det här skiftet. Det här är något som vi behöver tala mer om med varandra.
Vi kommer att behöva lära känna oss själva bättre, ta reda på vilka våra värderingar är och stå upp för dem. Hur hittar jag mina egna drömmar istället för att lyssna på alla andra? Vem är jag? Vad älskar jag? Vem vill jag vara? Med vilka vill jag vara? Hur vill jag leva mitt liv, egentligen? Här kommer den nya andligheten in - hur ser jag på mig själv och världen? Hur hänger allt ihop? Vi behöver hitta friden inuti oss, bygga vår egen hamn i det brusande liv vi har omkring oss.

Du kan också få nyhetsmailet, det är bara att signa upp sig på Kreativ Insikt. Ett stort tack till Carolina Gårdheim, denna fantastiska person som med sina kloka ord och underbara ideér delar med sig allt detta till oss.

Konsten att säga nej!

Varför ska det vara så svårt att säga nej? Detta lilla ord på tre bokstäver som är ett av de första man lär sig här i livet. Varför måste man alltid ha en ursäkt på en halv novell när man ska säga nej till något. När man säger ja så räcker det med det, men inte om man säger nej. Jag har precis tackat nej till en tillställning och då blev jag ifrågasatt. Varför? Jag sa ju bara vad jag kände, vilket inte alls uppskattades. Kanske skulle jag ha svarat därför, som en liten barnunge, men jag har nog passerat det stadiet vid det här laget. Så nu sitter jag här, med dåligt samvete och undrar hur jag ska kunna laga den här vänskapen... Förhoppningsvis så lägger det sig så småningom. Men någon gång måste man ju börja säga nej, eller ska man tacka ja till höger och vänster för att det är den lättaste utvägen? Det är ju faktiskt inget personligt mot personen i fråga, man kan faktiskt vara vänner ändå. Men varför respekteras inte ett nej? Jag vet att jag kommer att få äta upp det här men jag är ändå stolt över att jag stod fast vid min ståndpunkt.