Mitt onda jag...

Japp, jag har en sån sida också, den dyker tack och lov inte upp så ofta men i lördags slog den till med besked...

Jag stod och väntade på att spårvagnen skulle dyka upp, hade precis missat den så det var 10 minuter till nästa. Jag var inte ensam om att vänta utan ett gäng småkillar i 11-13-årsåldern från Tyskland eller nåt tillhörande Gothia Cup fanns också där. En av killarna satt på bänken och stönade allt högre och högre medan de andra stod runt omkring och skrattade. Tyvärr så fick de min uppmärksamhet och sen var det kört. De började prutta och stoja, en av killarna började knuffa en annan kille mot mig och jag kände att jag började koka invärtes av vrede. Mest av allt hade jag lust att gå loss på dem och sparka och slå, trycka ner skrattet i halsen på dem, allt för att få tyst på dem. Jag hade kunnat klå upp hela gänget just då, kändes det som. Jag har väl antagligen tittat på för mycket våldsfilmer, man är ju inte precis någon Van Damm eller Schwarzenegger.

Min enda tanke just då var att om han så mycket som nuddar mig så klipper jag till honom. Tur för honom så gjorde han inte det, för jag var så förbannad att jag just då inte hade svarat för mina handlingar.

Det är tur att man har en slags inre spärr, annars vet jag inte hur det hade slutat. Tänk att man kan känna så, det är skrämmande, vad är det som gör att man får lust att göra en annan människa illa. Man läser ju dagligen, tyvärr, om människor som blir misshandlade, ibland så illa att de avlider. Hur kommer det sig så då att jag får dom känslorna, jag är ju inte någon våldsbenägen person precis. Har alla en ond sida? Personligen så tror jag att alla, åtminstone de flesta, har det. Men denna spärr som vi har, med några undantag, ska vi vara tacksamma för, hur skulle annars världen se ut?